Jag har många gånger funderat på att sluta springa. Det är ingen som har tvingat mig så varför hålla på och flåsa när jag ändå inte blir snabbare och bättre?
Men nu har jag insett varför. Jag kan helt enkelt inte sluta. Jag är beroende. På samma sätt som jag har utvecklat ett kaffeberoende är jag numera löpberoende. Det som förut var ett tvång, ett måste för att träna upp kondition inför skidsäsongen eller Göteborgsvarvet känns nu som ett tvång på annat vis.
Tänk dig en lördag morgon kl 10:00. En av de första riktigt fina varma vårdagarna när man för första gången på året får springa i kortärmat och kortbenat. Man är ett gäng som ska ut och springa ett distanspass i 6:30-tempo i en och halv timme =lyxjogging, det kommer inte att bli jobbigt och du springer i prattempo hela vägen. Efteråt är det fika i klubbstugan och man sitter och gassar i solen med en kopp kaffe...
Till Solvikingarnas webbplats
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar