Hemtentamen och examination i
Mångkulturell pedagogik
PDG 514
PDG 514
Göteborgs universitet
Institutionen för pedagogik och didaktik
Institutionen för pedagogik och didaktik
Examination i Mångkulturell pedagogik, PDG514
Kursansvarig & examinator: Johannes Lunneblad
Författare: Christina Koponen, 730216
Författare: Christina Koponen, 730216
2011-05-25
Del 1
1. Definiera begreppet etnicitet utifrån kurslitteraturen. Diskutera sedan den betydelse som etnicitet har för barn och ungas lärande och uppväxtvillkor. Då du diskuterar begreppet kan du göra detta både utifrån litteraturen och egna erfarenheter av förskola och/eller skola.
Etnicitet - en fråga om mångkulturalitet eller klass?
Aftonbladet, en av Sveriges mest lästa webbtidningar, har en webbplats där man presenterar resultaten i en granskning av kvaliteten inom den svenska skolan med det smått ironiska namnet ”Världens bästa skola?”( http://skolgranskning.aftonbladet.se/). Föräldrar och andra upprörda får lov att skicka in kommentarer samt rösta på den bästa eller sämsta skolan. Syftet med granskningen är att den ska vara objektiv men ofta syns begrepp som ”segregation” ihop med ”nyanlända flyktingar” eller ”svaga elever”. Vad får detta för betydelse för elever som känner att de tillhör den ”lågpresterande” skolan, och vad får det för konsekvenser för barns och elevers lärande och uppväxtvillkor?
Jag har valt att diskutera vilken betydelse etnicitet har för barn och ungas lärande och uppväxtvillkor genom att titta på hur etnicitet behandlas i en av våra kvällstidningars webbupplaga.
Begreppet etnicitet i kurslitteraturen
Lunneblad (2009, s. 17) beskriver att etnicitet enligt den traditionella synen syftar till ”… folk som delar värderingar, normer och kulturella uttryckssätt”. I den definitionen ingår att man har ett gemensamt ursprung och historia, språk, religion, kultur, geografisk placering som delas av människorna.
Elmeroth (2008) talar om grupper som skapas med hjälp av kulturella och sociala gränsdragningar där känslor av samhörighet, gemensamma symboler och identiteter får råda. Att tillhöra en etnicitet är egentligen socialt konstruerad av dem som har makten för att få människor att känna samhörighet. Det handlar om föreställda gemenskaper som får människor att politiskt känna att de hör ihop. Det finns flera sätt att skapa de föreställda gemenskaperna.
Etnicitet kan användas som ett sätt att skapa en ”etnisk maktordning”. Känslan av tillhörighet har genom tiderna utnyttjats i många olika avseenden för att skapa en hierarkisk maktordning. Under kolonisationen användes nationalismen eller rasismen för att berättiga behandlandet av människor som slavar i viljan att tro att det de gjorde var rätt. Olika grupper ges olika positioner och förmåner i samhället och denna makt skapas genom dikotomier genom att, välfärd, prestige, utbildning och hälsa, ställs i motsats till fattigdom, social stigmatisering, analfabetism och ohälsa. Foucault menar att makten ökar sanningen. Makten bygger på den förgivettagna sanningen som skapas av den rådande diskursen och påverkar vad som är normal eller avvikande och påverkar även kategoriseringen av människor i olika grupper. De förgivettagna sanningarna är resultatet av mänsklig interaktion och inte en objektiv verklighet, t ex i jämförelsen av utvandrarna/nybyggarna från Sverige (= vi) och invandrarna i Sverige (= dom) (Elmeroth 2008).
Vårt sätt att tala om företeelser som etnicitet bestämmer också hur vi uppfattar den. Språket används för att särskilja och sortera, t ex, svenskar och invandrare. Även forskningen förstärker särskiljningen (Elmeroth 2008) där begrepp som invandrare bygger på en negativ tolkningsram där invandrarelever likställs med ”problem”. Även Lunneblad (2009) skriver att de kulturella uttrycken som finns hos en grupp människor ofta tillskrivs dem som personliga egenskaper, t ex, när man väljer att definiera utlandsfödda människor som bärare av en viss gemensam kultur i relation till personer födda i Sverige. Ofta blir alla bärare av egenskapen invandrare.
När man i skolan talar om mångkulturalitet associerar man detta till elever och föräldrar med olika etniciteter, som är ickeintegrerade. Många gånger har man strävat efter att anpassa invandrareleverna så att de ska passa in i den svenska skolan. Uttryck som minoritetselev eller mångkulturella elever är begrepp som har tillkommit och som bidrar till att förstärka den etniska maktordningen genom att skapa ett vi och ett dom. Ofta beskriver man det mångkulturella i media med en negativ klang, t ex, skylls invandrarelevers problem ofta på deras kultur medan svenska elevers problem har att göra med deras sociala bakgrund. Elmeroth (2008) talar om utbildningens dilemma eller om ”en utopi”. I den svenska skolan har monokulturalism fått råda sedan länge. Monokulturalismen kan förstås mot bakgrund av en dominerande nationalistisk ideologi där den svenska skolan har överfört sina normer, värderingar och identiteter som har varit gemensamma inom vår nation. Dilemmat är att inga andra identiteter och värderingar får plats. Elmeroth (2008) menar att vi först kan bli medvetna om den monokulturella normen om vi bejakar en interkulturell förståelse, där vi bejakar allas erfarenheter och kunskaper oavsett elevers ursprung
Etnicitetens betydelse för barn och ungas lärande och uppväxtvillkor
Jag har valt att fördjupa min analys genom att titta på hur barn med annan etnicitet än svensk framställs i Aftonbladets granskning av ”Världens bästa skola?” (http://skolgranskning.aftonbladet.se/). I artikelserien skildras läget för den svenska skolan och hur det fria skolvalet har kommit att påverka skolorna. Det går sämre för eleverna inom den kommunala skolan medan friskolornas elever presterar allt bättre
I en av bildtexterna kan man läsa:
”Hjulstaskolans rektorer Daniel Broman och Urban Åström berättar att de fått flera miljoner mindre att röra sig med i år, trots det tunga ansvaret. Skolan har många nyanlända flyktingar, och barn som har det jobbigt hemma. - Bara genom att växa upp här tror många barn att de inte är något värda, säger Daniel.” (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13037512.ab)
På bilden sitter de båda rektorerna. De får mindre pengar att röra sig med efterson friskolorna ska få sin del. De vilar ett tungt ansvar på dem eftersom eleverna ska uppnå skolmålen trots att de anländer som nya i Sverige, utan att kunna svenska. Många barn har det jobbigt hemma. Min tanke är att det inte bara är synd om barnen utan det är även synd om rektorerna. Alla blir offer när nerdragningar görs, fast barnen är ju indirekt de som orsakar rektorernas börda, när de tillskrivs egenskaper som flyktingar eller genom att ha det svårt hemma.
På en annan bild från samma skola visas två flickor med slöja. Bilden är tagen på avstånd och de två flickorna ser ensamma och små ut i det stora uppehållsrummet. Bildtexten beskriver att färre än hälften får gymnasiekompetens när de går ut nian. På en annan bild från samma skola förekommer en grupp mörkhyade pojkar i grupp. Där beskriver man att omsättningen av elever är stor. Andra bilder lyfter fram leende elever där de i bildtexten beskrivs som elever som går på en skola där alla får toppbetyg. Även här fotograferas en utländsk flicka men hon bär ingen slöja och hennes ursprung kan bara utläsas i hennes efternamn. På bilderna från elitskolorna förekommer oftast svenska barn eller barn med svenskt utseende på bilder.
Etnicitet är ju enligt Elmeroth (2008) och Lunneblad (2009) inte något som en person har utan är något man föds in i. Delar man denna syn är den kulturellt betingad och därmed föränderlig. Alla har ett etniskt ursprung oavsett man vill eller inte och hur man ser på det bestäms av individen, gruppen eller som Foucault menar, enligt den rådande diskursen. Eftersom vi i Sverige har valt att dela in personer efter etnisk tillhörighet i olika grupper, t ex, flyktingar, invandrare, andragenerationens invandrare, osv, har vi redan satt markörerna för olika etniska ursprung. Även i Aftonbladets serie om den svenska skolan har man gjort en ganska tydlig indelning med hjälp av att beskriva skolorna som ”A- och B-skolan”. A-skolorna är privata skolor där alla elever får höga betyg och en lysande framtid, medan eleverna i de kommunala i B-skolorna får det som har blivit över. Skildringarna förstärks av att B-skolornas elever tillskrivs egenskaper som svagare, har fattiga föräldrar, många nyanlända flyktingar och elever som behöver integreras. Dessa associationer riktas främst mot skolor där många barn med varierande etniskt ursprung går. Jag tror inte detta är en tillfällighet utan ett medvetet sätt att förstärka de negativa följderna som invandring har i relation till den rådande skolpolitiken. Skolpolitiken bygger på att vissa får lov att göra val medan andra får rätta sig och ta det som blir över.
I skildringen av ”Världens bästa skola?” förekommer framställningar av eleverna som känns ganska stereotypa med hänsyn till etnicitet. Jag tror inte att Aftonbladet sin skildring av klassklyftor inom skolan vill vara plumpa och det är uppenbart att de vill inbjuda till debatt. Däremot kan man fråga sig om de är medvetna om vilka konsekvenser deras framställning av etnicitet i förhållande till klass får för de barn och ungdomar som läser artikeln och känner igen sig?
Att växa upp med bilden av att det finns en valmöjlighet och att man själv inte har fått ta del av den kan inte vara rolig. Att läsa att man har femtio procents chans att klara gymnasiekraven eller att man är en elev som behöver integreras för att man ska klara av att gå i vanlig klass med vanliga elever, förstärker inte direkt den positiva självbilden. Vi-och-dom-bilden förstärks och annorlundaheten lyfts fram. Vidare läggs problemet hos eleverna och inte på skolan genom egenskaper som flyktingbarn eller icke-integrerad.
Vad som är en vanlig skola med vanliga elever ligger även i mediernas makt att lyfta fram. I ett försök att göra detta har de ytterligare förstärkt stereotypiseringen av personer med annat etniskt ursprung än svenskt. I beskrivningarna av B-skolorna görs en tydlig markering av elevernas olika ursprung medan man i beskrivningarna av A-skolorna har valt att frångå detta. I A-skolorna kan även elever med utländska namn få toppbetyg. Har du lyckats spelar det inte längre någon roll var du kommer ifrån. Vilken skola du går i beror inte på din etnicitet. Därmed tror jag att man i Aftonbladets granskning ”Världens bästa skola”, har likställt begreppet etnicitet med begreppet klass. Kanske är detta medvetet då man vill lyfta fram de klassklyftor som det fria skolvalet bidrar till men det bidrar dock till att reproducera klyftor, både mellan olika samhällsklasser men även personer med olika etniska ursprung.
Del 2.
1. Diskutera begreppet andrafiering i relation till barns uppväxt, lärande och identitetsutveckling. Börja med att definiera begreppet, diskutera sedan begreppet med utgångspunkt i kurslitteraturen.
1. Diskutera begreppet andrafiering i relation till barns uppväxt, lärande och identitetsutveckling. Börja med att definiera begreppet, diskutera sedan begreppet med utgångspunkt i kurslitteraturen.
Andrafiering kan förklaras med att definiera sig själv genom att särskilja sig från andra. Det kan beskrivas som ett sätt att skapa sig en identitet genom en viss grupptillhörighet. När ett barn föds, föds det automatiskt in i grupperingen ”flickor” eller ”pojkar”. Man föds också in i en etnicitet, i en klass, en familj, en religion, församling, osv. När barnet växer utökas och utvecklas även barnets grupptillhörigheter. Det blir t ex del av ett kompisgäng eller en förskoleavdelning. Barnet blir medvetet vilka kompisar som är viktiga, vilket fotbolls- eller hockeylag det ska heja på, och vilka grupper som ingår i barnets fritidsintressen, t ex, fotbollslaget eller scouterna. Genom de olika grupptillhörigheterna får barnet olika förebilder, t ex, tränare, förälder, lärare, idoler, kompisar, som alla blir en del i barnets identitetsutveckling. I de olika grupperna lär sig barnet hur man ska bete sig i olika sociala sammanhang, där ett visst beteende är tillåtet inom en viss grupp och kanske inte i en annan. I hejarklacken får man t ex skrika ramsor med fula ord men dessa får man inte använda i t ex skolan. Genom att komma i kontakt med nya människor utvecklas barnets känsla alltmer mot att kunna avgöra vad som väntas av det. Barnet lär sig samtidigt att separera sig alltmer från grupper som inte har med den egna identitetens uppbyggnad att göra.
En människa ingår under sin livstid i många olika grupperingar. Enligt Elmeroth (2008) är det ett sätt för oss att förhålla oss till världen. Andrafiering bygger på att det finns dikotomier (motsatsförhållanden) och är ett resultat av skapandet av ”dom andra” utifrån den egna gruppen. Om andrafieringen ställs ihop med ett maktperspektiv leder det till en föreställning om kulturell överlägsenhet, eftersom ”dom-andra” är det vi inte är. Genom att favorisera sin egna sociala grupp och jämföra den med andra sociala grupper förstärker individen självkänslan positivt och syftar samtidigt till att uppfylla samhällets behov av ordning och struktur (Elmeroth, 2008).
Ett exempel på andrafiering sker enligt Lunneblad (2009) genom begreppet invandrare där dikotomierna ofta använts för att förklara gemensamma egenskaper och samhörighet hos en grupp, ”de andra” för att kunna särskilja ”det svenska”. De kulturella uttrycken som finns hos en grupp människor tillskrivs ofta dem som personliga egenskaper, t ex, när man väljer att definiera utlandsfödda människor som bärare av en viss gemensam kultur i relation till personer födda i Sverige. Inom olika områden som skola, boende och arbetsliv används etniciteten för att förklara olika indelningar av människor i olika etniska identiteter. En identitet är något som man kan identifiera sig med och urskilja sig från andra, t ex, att man är svensk. De etniska identiteterna står således i relation till en annan identitet. Hur andra uppfattar och kategoriserar en i arbetet eller som förälder kan ha att göra med hur man talar, bostadsadressen eller hudfärgen.
I skolsammanhang har andrafiering ofta använts i omedvetet negativa avseenden och skapats genom stereotypa uttryck som minoritetselever och mångkulturella elever. Elever med annan etnicitet än svensk får ofta höra att de ska integreras in i det svenska samhället. Elmeroth (2008) menar att uttrycken förstärker känslan av ett ”vi-och-dom” och därmed skapar en etnisk maktordning. Liknande uttryck används flitigt då man beskriver elever med utländskt ursprung i negativa ordalag, t ex när de har orsakat problem förklaras det med kultur. Om svenska elever t ex begår brott förklaras det med social bakgrund (och inte på dem själva).
Därför förespråkar Elmeroth (2008) en öppen, interkulturell kultur inom skolan. Hon menar att det finns en paradox i skolans värdegrund som alla inte omfattas av. Skolan vilar på en monokulturell (försvenskad) norm och missgynnar elever som inte omfattas av den, då vissa elever ses som förändringsobjekt och inte kan verka som samhällsmedborgare. För att de ska förändras måste de få språklig och värdemässig homogenitet. På det här viset fortsätter skolan att reproducera existerande samhällsklyftor, eftersom allas erfarenheter inte uppskattas eller värdesätts.
2. Diskutera valfrihet i skolan i relation till barns uppväxt, lärande och identitetsutveckling. Börja med att definiera vad valfrihet inom utbildningsområdet innebär och diskutera sedan detta med utgångspunkt i kurslitteraturen.
Idag finns möjlighet att välja om man vill sätta barnen i friskola eller ifall de ska få gå i den vanliga kommunala skolan. Detta skapar helt nya möjligheter för skolorna att själva nischa sig och välja pedagogisk inriktning, trosuppfattning, profilering, etc. Det fria skolvalet innebär dock att friskolorna kostar pengar vilket medför att alla inte får tillgång till dessa. Denna valfrihet blir således en paradox. Kunskaper blir således något säljbart. Samtidigt som resultaten i de svenska kommunala skolorna har försämrats fortsätter resultaten i friskolorna att förbättras. Allt fler elever lämnar den kommunala skolan i förmån för friskolorna. De som har råd får en bra utbildning medan de som inte har råd får sämre möjligheter i skolan och i livet för övrigt.
Under 70- och 80-talet var staten både ansvarig för nationens välfärd såväl som den individuella medborgaren. Eftersom staten inte ansågs kunna uppfylla kraven på samhällets behov och skolans styrning började nya liberala vindar blåsa under 90-talet där man fann lösningen på statens problem i den fria marknaden. En ny styrningsmodell togs fram där man gick ”från regelstyrning och målstyrning till resultatstyrning och decentralisering”. Det nya utbildningssystemet skulle innebära positiva värden som pedagogisk mångfald, demokrati, individuella initiativ och förnyelse, och gav skolorna möjlighet att utveckla nya profilämnen. Samtidigt erbjöd man föräldrar att göra individuella val gällande barnens utbildning och man förflyttade samhällets ansvar om barnens utbildning till föräldrarna (Gustafsson, 2011-04-14).
I början av 2000–talet började allt fler fundera över valfrihetens konsekvenser. Begrepp som selektion, elitism, klass- och etnicitetsklyftor, samt segregation dök upp i debatten om utbildningssystemet. Man liknade utbildningssystemet med en ”kvasimarknad” där valfriheten stod i relation till konkurrens och symboliskt kapital. Föräldrarna hade blivit konsumenter och skolornas rykte och erkännande byggde på vilka elever som gick där och deras sociala bakgrund (Gustafsson, 2011-04-14).
Gustafsson (2011-04-14), nämner i sin presentation tre olika perspektiv skolan som marknad: en marknadsorienterad, en marknadsskeptisk och en marknadsambivalent position. Om man ser på privatisering av skolan ur ett marknadsorienterat perspektiv kan valfriheten att kunna välja skola låta som en bra idé, ju större valfrihet, ju fler möjligheter finns för eleverna att utvecklas. Eftersom marknaden styr samhället för övrigt kan den även styra skolan anser man.Med en marknadsskeptisk position ser man inte marknaden som en naturlig styrare av skolan, eftersom marknadens krafter favoriserar vit medelklass. Skolan blir därmed en klassfråga, och alla får inte samma möjlighet då endast de bästa väljs ut (Gustafsson, 2011-04-14).
Om man ser till Bunars (2010) marknadsambivalenta perspektiv på skolan som marknad menar han att man borde sluta se skolan antingen som marknad eller ej, utan istället verka för att omarbeta utbildningssystemet till ett enhetligt system där det råder social rättvisa. Bunar menar också att kritiken av den kommunala skolan; den dåliga effektiviteten, ojämlikheten och den sociala orättvisan leder till ett berättigande av en större valfrihet och konkurrens inom skolområdet. Ju mer kritik den kommunala skolan får ju mer öppnar det upp för de fria skolformerna. Genom de fria skolformerna finns det möjlighet att ta sig ur segregationen i de fattigare områdena genom att välja en finare skola. Bunar (2010) undrar dock vad som kommer att hända med dem som blir kvar. De fria skolformerna skapar inte bara möjligheter till ökad jämlikhet och utsuddade klassgränser utan orsakar även möjlighet att skapa ytterligare segregering och ojämlikhet (Gustafsson, 2011-04-14).
Mediernas framställning av de kommunala skolorna är ofta ganska kritisk och ensidig. Lunneblad (2009) menar att av hur bostadsområden kring förskolor och skolor beskrivs i medier har effekter på hur barn, elever och personal uppfattar sig själva och andra. En följd av det blir att elever i socialt utsatta områden byter skola fast det egentligen inte är något fel på själva undervisningen. Det påverkar skolan negativt eftersom endast elever som behöver stöd och med lägre betyg blir kvar. Det innebär inte bara en försämring på skolorna men även för hela bostadsområden.
Enligt undersökningar har kommunaliseringen av skolan och det fria skolvalet inte blivit vad regeringen tänkt sig. Marknadskonkurrensen har bidragit till att fler friskolor har skapats, vissa med toppelever medan andra har ett ifrågasatt rykte. Resultaten inom de kommunala skolorna har rasat och allt färre elever går ur nian med gymnasiekompetens (Gustafsson, 2011-04-14). Inget av de tre ovanstående perspektiven har egentligen någon konkret lösning på skolproblemet, utan det man har lyckats skapa är en större valfrihet, vilket endast fungerar i ett rent marknadsperspektiv. Såsom allt annat inom marknadsekonomi hänger andras framgång på någon annans bekostnad, när någon får det bättre är det någon annan som får det sämre. Jag är förvånad över att man har överraskats av att det fria skolvalet har ökat de sociala orättvisorna, och bidragit till en A- och B-skola. Bedömningen har tydligen funnits med i framtagandet av det fria skolvalet men är något man valt att bortse ifrån. Därmed kommer fortsatt ambivalens att råda inför skolan som marknad.
Skolan som marknad kan därmed erbjuda valfrihet endast för de som kan betala för sig. En valfrihet som kan likställas med att vara född på rätt plats och av rätt föräldrar. För de övriga erbjuds ingen valfrihet, de får snällt rätta sig in i leden i den kommunala skolan.
Referenser
Litteratur
Bunar, N. (2009). När marknaden kom till förorten . Valfrihet, konkurrens och symboliskt kapital i mångkulturella områdens skolor. Studentlitteratur: Lund
Elmeroth, E. (2008). Etnisk maktordning i skola och samhälle. Studentlitteratur: Lund
Lunneblad, J. (2009). Den mångkulturella förskolan. Motsägelser och möjligheter. Studentlitteratur: Lund
Bunar, N. (2009). När marknaden kom till förorten . Valfrihet, konkurrens och symboliskt kapital i mångkulturella områdens skolor. Studentlitteratur: Lund
Elmeroth, E. (2008). Etnisk maktordning i skola och samhälle. Studentlitteratur: Lund
Lunneblad, J. (2009). Den mångkulturella förskolan. Motsägelser och möjligheter. Studentlitteratur: Lund
Föreläsning
Gustafsson, J. Föreläsning: När marknaden kom till förorten. 2011-04-14.
Gustafsson, J. Föreläsning: När marknaden kom till förorten. 2011-04-14.
Webbplatser
Skolgranskningen Världens bästa skola: http://skolgranskning.aftonbladet.se/
Bort med B-skolan: http://www.aftonbladet.se/ny